LÖRDAG

Vi har ställt fram godsakerna från bordershopen, Amanda & Fredrik är här så nu mumsar vi! Skål! 



Allmänt | | Kommentera |

HAHA

Strax fest hos Gina & Johan :D 



Allmänt | | Kommentera |

30 NOVEMBER 2012 & 2013

Idag är det exakt ett år sedan jag begav mig ut i kylan för att ta en uppfriskande & svettig runda på Rosenholm med hundarna.. Det var bitande kallt & friskt, underbart väder. Den förta snön kom & strax efter att den börjat falla så upptäckte jag att jag inte kände igen min omgivning längre. Där stod jag, frusen, svettig, ensam & medveten om att jag för första gången i mitt liv gått vilse. Skog överallt & inte ett hus i sikte. Inte ens en stig eller väg. Och det var där & då som den 30 november kom att bli den hittills värsta, läskigaste & mest fruktansvärda dagen i mitt liv. Plötsligt befann jag mig på akuten med elektroder fastklistrade på mig med  uppkoppling till ett EKG & trots att jag bara låg där på britsen så rusade hjärtat iväg & maskinen skrek varningssignaler & siffrorna 157 blinkade rött på dess display. In kom flera sköterskor som bad mig "lugna ner mig" trots att jag faktiskt bara låg där helt stilla, med en puls som slog så hårt på halsen att jag i mitt periferiseende kunde se min hals studsa samtidigt som hjärtat slog som en galning i bröstkorgen. Allt jag tänkte var "nynna i huvudet på fantomen på operan så blir du lugn" men det var verkligen helt omöjligt. Hjärtat slog så hårt & läkaren började prata om hjärtfel, thorax, nålar, blodprov mm. Hur kunde jag vara lugn? De satte igång att sticka mig men det kom inget blod. De stack igen & igen & igen & igen i armvecken, på händerna & handlederna, men det kom fortfarande inget blod. Till sist satt en man från narkosen bredvid mig & sög ut blod från min handrygg.. Därefter låg jag på MOA över natten & de tog regelbundet nya prover & fick fortsätta sticka mig överallt för att få ut tillräckligt för att fylla sina rör & jag låg hela tiden uppkopplad till ett EKG. 

Det var den värsta upplevelsen i mitt liv. När det handlar om hjärtfel så skojar man inte bort det. Nu hittade dom inget hjärtfel på mig, men jag medicineras ändå för Takykardi, alltså ett hjärta som slår för fort & oregelbundet, varje dag & ska fortsätta så.. Mest skrämmande av allt, dom vet inte varför mitt hjärta slår så fort. Och det har nu gått ett helt år.

Jag har inte känt mig som mig själv sedan den 30 november & kommer nog aldrig göra det igen heller. Något hände den kvällen & natten & jag är så medveten om min puls & mina hjärtslag att jag ibland kan undra om jag har blivit paranoid. Samtidigt så har jag repat mig bra, men jag får fortfarande gråten i halsen när jag tänker tillbaka på hur rädd jag var, hur pulsen slog mig på halsen med över 150 slag i minuten. Det var hemskt. Och min enda återkommande tanke den natten var "varför måste det vara hjärtat? Kunde jag inte brutit ett ben istället? Varför hjärtat?"... 


 
Allmänt | | Kommentera |
Upp