Varje morgon cyklar jag till jobbet. Inte hela vägen till Karlshamn, men till sjukhuset i Karlskrona.
Och gud så behagligt väder det har varit de senaste veckorna.
Ljummen luft, lite fuktigt, soligt & ja - jag älskar ju sånt väder.
Och sommaren må vara kort, men längre än till början av augusti brukar den vara.
Eller inte.
Igår när jag cyklade så var det soligt ute, men luften var kylig. Det blåste också storm men det har blåst mycket under hela sommaren men aldrig har det varit så kyliga vindar som det var igår.
Det var då jag fick en sten i magen, hösten är här.
Tro inte att jag inte älskar hösten för det gör jag, verkligen! Men jag är inte redo för den än.
Det är bara 11 Augusti & Augusti brukar vara sååå varm.
Ska det bli höst redan?
Idag fick jag uppleva en trist repris av gårdagen. Idag frös jag. FRÖS?!
Jag har precis slutat frysa efter nästan ett halvår med SNÖ!
Jag är inte redo för detta ännu.
3 veckor med kvav värme är det som gäller nu framöver. Håller ni inte med?
Man ska kunna gå i shorts & tröja utan att frysa, ett tag till.
Sen, i September månad - höstmånaden då allt grönt klär om till rött, gult, orange & andra vackra nyanser, då är jag redo för hösten. Men inte nu.
Jag drömmer ofta om ett land likt Sverige där sommrarna är varma med svala vindar & där sommaren börjar i April & håller sig till September, sen kommer hösten som stannar till december. Sen kommer vintern. 2 snabba månader med snö & härlig frisk luft. Sen tittar våren snabbt förbi & så börjar det om. I'm a dreamer..

Det sägs på aftonbladet, i andra tidningar, på nätet, på tv & bland kollegor & vänner att sommaren kommer tillbaka. Det har lovats värme i några veckor till. Vädermänniskorna säger att slutet av sommaren är på ingång, för att stanna någon vecka till innan hösten tar över.
Men när jag tittar ut genom fönstret idag & känner de kyliga vindpustarna som kommer in genom det öppna fönstret & som ger mina armar gåshud - så betvivlar jag detta. Is it over, so soon?
Jag fick knappt chansen att njuta av värmen. Varför är allt underbart så kort?

Många frågetecknen. Och tyvärr ligger stenen kvar i magen på mig & tynger & kväver min glädje & mina förhoppningar om 4 grymma varma veckor på min semester.
Jag ska ha shorts i helgen & varje dag nästa vecka. Och gärna alla dagar de 3 andra veckorna efter det också.
För nu har jag semester. Och jag vill inbilla mig att alla semestrar under sommaren spenderas med shorts på stranden.
Jag lever på hoppet. Det är trots allt det absolut sista som lämnar oss.

Mer sommar, snälla vädergudarna! Snälla... Amen!




På sommaren lever jag upp & får liv. Jag blir glad, näst in till bekymmersfri. Jag vill umgås med mina nära & kära, partaja, spendera mina kvällar & dagar i shorts & flörta med livet! Jag får spring i benen, pirr i kroppen & jag blir förälskad. Jag är förälskad i sommaren. Jag är förälskad i livet på sommaren. Jag är förälskad i alla på sommaren. För jag är glad. Levande & glad.


På hösten börjar jag dra mig lite tillbaka.
Jag vill istället för att dansa genom livet i shorts, istället gosa in mig i en stor fluffig halsduk & gå långa promenader innan solen går ner i den behagliga kylan.
Jag vill njuta av alla vackra färger. För ingen årstid är så chockerande vacker som hösten. Och det är på hösten som jag känner mig romantisk. Jag är inte längre flörtig & vill inte längre flörta med livet. Nu vill jag istället känna romantik. Och det är just vad hösten ger mig. Romantik. Allt är så romantiskt.
Jag vill mysa, vara med mina nära & kära & som sagt, bara mysa.
Hösten är verkligen ljuvlig!
Och jag ser fram emot den.
Men jag vill sakna den liiite till. I några veckor till.
Sen kommer jag ta emot dig med öppna armar & omfamna dig med en halsduk runt halsen & låta dig svepa in mig i ditt färgsprakande & romantiska inre.
Men inte än.. Bara inte än.

En dag kvar.. En dag kvar.. Eller i alla fall EN hel dag kvar.. Imorgon jobbar jag ju bara halvdag.
Helt sjukt. 4 månader flög förbi. SWISCH sa det så var det över.
Känns sååå skönt att jag ska få sova nästa vecka. Jag ser verkligen fram emot att vara ledig 4-6 veckor, men SEN, då vill jag slita på jobbet igen.. Kan det hända att jag får ha sån tur?

Anyway, idag bar jag med mig pajerna till jobbet. Vägde bly!
Den ena pajen är så fuuul, poor thing. Kanterna är väldigt bruna & tjocka & i mitten är den perfekt. Men det ser roligt ut. Som ett ägg som man steker så blir vitan bränd men äggulan är gul & fin i mitten. Så ser pajen ut. Haha.
Den andra blev exemplariskt vacker! Tråkigt att det alltid finns en som ska sticka ut på fel sätt. Men som jag brukar säga, det finns en i varje familj. Även i pajfamiljerna.. ;) (okej, jag & zazoo brukar säga så)



Och idag är det Torsdag, vilket innebär att det är sista gången jag gör en veckoavstämning av kassan.. Farväl. Haha! Mitt hejdåande håller på för fullt. 
Och efter jobbet idag ska jag bege mig ut på stan & lämna tillbaka 2 av de 3 plagg jag köpte förra veckan.
De var inte så fina som jag tyckte just då, i provrummets hetta. 
Så det blir 500 kronor tillbaka! & de får gå till sailet, för där kan man väl inte pröjsa med kort va? 
Och på tal om det!
Konstigt det där med kontanter tycker jag.. 
Tänk om man kunde betala parkeringar, solarier, ALLA butiker & restauranger (finns ju några ställen i stan som inte tar kort..), glassiären (??) & ja allt med kort istället. Varför mynt? Varför sedlar?
Har man kort så kan man ju inte bli rånad lika lätt som med kontanter.. Så dumt att det finns kvar. 
Dessutom har jag numera ALDRIG mynt. Och det ställer till det för mig de dagar jag tar bilen till jobbet t.ex. 
Så i förförra veckan tror jag det var, tog jag ut 200 kronor & växlade sedan in dom till 10:or & 5:or & några enstaka 1 kronor också & la ALLA i bilen. Nu har jag verkligen inte det bekymret kvar. Men i plånboken, där har jag inte ett enda mynt eller sedel.

Har ni någonsin kontanter på er? Sådär varje dag typ? 
Kort är det bästa som finns & nu har jag slutat skämmas för de gånger då jag handlar något för typ 6 kronor & plockar fram kortet.. För det är smidigare med kort. Suveränt är det! 
Bort med kontanterna! ;) 




 

Här har jag lagt upp en lång text, skriven av Emma, 18 år, som övelevde massakern på Utöya.
Det är en fruktansvärd berättelse, väldigt nogrann med många hemska detaljer & ja, det ploppade upp de allra hemskaste bilderna i huvudet på mig när jag läste den.
Jag rös, kände obehag & jag blev väldigt illa till mods & tårögd.
Det är helt sjukt det som hänt. Och det går inte att förstå vad som egentligen hände, vad de som överlevde såg & hur många - väldigt många - människor var med om innan de mötte döden. Det räcker inte att läsa om det i tidningarna, eller se nyhetsinslagen på tv. Det är de överlevandes berättelser som skapar en verklig bild av vad som hänt.
 
Emma som valt att berätta allt hon sett i sin blogg, fick tyvärr se väldigt hemska saker.
Och det är helt sinnessjukt att det inte ens finns ett undantag i lagen som säger att ett monster en sån idiot, en sån ond jävel, ska ha rätt till att bli så svårt plågad att han dör.
Alla förtjänar vi att leva - tills vi bevisat motsatsen.
Det är en sak att råna en butik. Eller att ladda ner musik.
Men när man klär sig i en polisuniform & spränger en bomb mitt i en storstad & sedan åker ut till en ö där 400 personer befinner sig (främst ungdomar & barn) & sedan skjuter runt sig & skrattar samtidigt, ja då har man jävlar förlagt sin förtjänst till livet.
Nu sitter Behring i ett fängelse med tillgång till mat, kläder, böcker, en säng & ett fortsatt liv (som instängd, men ändå). Under tiden som 87 personer ligger begravda, oskyldigt mördade av honom, med inget annat än tillgång till ett evigt mörker.
Det är inte rättvisa!

Läs Emmas text.



Har valgt å opprette denne bloggen, egentlig mest for min egen del. trenger å ha en plass å skrive. Jeg kommer til å skrive fra det minuttet jævelen begynte å skyte til det minuttet jeg var trygg. Jeg kommer til å forklare vonde hendelser som kan være tungt å lese. Bildene i hodet mitt er enda uklare, ting har ikke enda kommet på plass.

Vi var alle samlet i storsalen, vi skulle snakke om Oslo tragedien, eksplosjonen. En halvtime seinere, jeg sendte melding til min venninne Åse, "kan du komme i kantinen?" hun kom og vi planla å gå ned til teltene for å hente min mobil lader. Plutselig ser vi alle løper, ingen sier noen ting men alle løper. Deretter tok jeg tak i Åse, sa "løp" så begynte alle å skrike "løp løp løp".

Så hørte jeg noe som liknet på raketter og tenkte hvem i helvettes navn er det som tuller med dette nå. Så kom skuddene. Først et skudd, så flere. Vi løp, igjennom skogen, og kom til vannkanten. Alle tok tak i mobilene, ringte politiet men kom ikke igjennom, alle ringte hjem uten å få dekning. Vi hørte skuddene ble lengre borte fra oss og tenkte han må være på andre siden av øya, vi la oss ned i gresset og håpte på det beste. Jeg sa folk måtte være stille, og vi måtte spre oss.

Jeg løp først alene, så oppdaget jeg Åse, tok tak i henne og løp. Vi fant en venn også kom en til, vi var 4 stk. Vi gjemte oss i en fjellvegg, eller vi prøvde. Jævelen kunne ha kommet over oss og skutt oss, han kunne ha kommet fra begge sider, vi så ingenting fra den vinkelen vi var i.

Det føltes ut som flere timer, men det var minutter. Så tikket det inn meldinger på mobilen min, "hvor er dere? er du gjemt? jeg er så glad i deg" o.l. Så kom meldingen fra min venninne Pernille, "han er ved skolestua, han skyter på døren. vi er 30 stk som har gjemt oss. er du trygg?" jeg svarte så kort jeg kunne, "hvordan ser han ut? Er det flere skytere? Er han på vei inn til dere? vi er gjemt men ikke trygge" Så fikk jeg endelig beskrivelsen av han, han var i politiuniform og hadde et våpen, noen hadde sett at de var to stk. Fikk da beskjed at han var på vei mot oss.

Jeg samlet mine hender og snakket til Gud, jeg prøvde samtidig å holde de andre rolige. Så valgte jeg å sende en melding til lederen i AUF, fikk bekreftet at han var i god behold. så spurte jeg "hva skal vi gjøre? vi er 4 stk gjemt i en fjellvegg" fikk da bare et kort svar "svøm ut" Jeg tok tak i de tre andre og sa vi måtte svømme ut.

Jeg ville forsikre meg at det var trygt, jeg gikk først ut til vannkanten så ser jeg en ligger med hodet ned i vannet. Jeg vasser bort samtidig som jeg ser over meg og ber til Gud. Jeg løfter han, legger han på vannkanten, tar av han hetta, så ser jeg at det var en kompis. Jeg ser skuddet i hodet hans, men jeg hadde ikke tid til å reagere. Jeg kysser han på kinnet og vasser tilbake til fjellveggen "min". Da ser jeg flere AUF'ere gjemt langs vannkanten, og jeg vasser bort. Forteller dem at jeg har snakket med lederen og at vi skal svømme ut. Jeg ber jentene ta med seg legitimasjon i bhen og andre verdisaker som kan identifiseres til dem. Jeg forteller at jeg har planlagt en rute, vi svømme langt ut sånn at jævelen ikke har sikt til å skyte på oss, også til høyre hvor det er en annen øy og vi kan lande inn på.

Jeg ser alle begynner å kle av seg, alle vet det er tungt å svømme med tøy. Før jeg la ut på svøm så sendte jeg melding til mamma, pappa, lillebror og min bestevenn Robin. Jeg og en til svømmer uti først, og forsikrer meg at folk kommer etter. Det var kaldt, jeg kjente kulden fryse inni meg men fokuserte på å holde hodet over vann. Jeg hører folk roper at de får panikk, jeg skriker "hold hodet over vann, svøm ut! PUST!!!" så legger jeg meg på ryggen, ser ut mot øya, der ser jeg jævelen. Han står i politiuniform, han har lyst hår, er hvit i huden, jeg ser politi capsen, jeg ser våpenet. Så virket det som at han så ut mot oss, så siktet han. Poff, en foran meg ble skutt, jeg så blodet strømme ut, jeg la på svøm fortere. Så legger jeg meg på ryggen igjen, og ser han skyter rett ned mot de som enda ikke har kommet seg ut i vannet. Akkuratt som han forsto at han ikke klarte å treffe oss i vannet så han tok de under han.

Jeg ser en kompis skal til å hoppe ut, og på sekundet var han skutt. På avstanden kunne jeg se og høre, 2 skudd, rett i hode. Jeg så "eksplosjonen" til hodet hans, jeg så han var delt i to. Jeg så panikken til alle, jeg ville inn til land og dytte alle uti eller be dem løpe. Jeg prøvde, jeg skrek "SVØM ELLER LØP!!!" men ingenting nyttet, det var så mye lyd. Helikopter over oss og jævelen som skøyt.

Jeg la meg på magen igjen, så merket jeg panikken kom innpå meg. Jeg kjente at øyene mine ville lukke seg og at vannet sakte men sikkert fylte seg inni meg. Jeg kjente hodet mitt ville gå bakover, jeg kjente smerte. Så kom panikken i pusten min, jeg pustet for fort. Plutselig så hører jeg noen skriker "Emma, jeg faller sammen" bak meg, det var ei venninne, jeg bet tennen sammen og svømte tilbake, sa til henne "pust. pust for meg og deg, pust, jeg er på vei". Jeg tok henne på skuldrene og sa hun skulle svømme med beina. Vi svømte sammen. Jeg pustet rolig. Jeg sa inni meg "et svømme tak for mamma, et for pappa, et for lillebror, et for Robin. De venter alle på meg på land." Mens jeg snakket til hun på ryggen min. Plutselig sier hun "Emma, du blør i armen" jeg så ned på venstre armen min, jeg ser blod. Jeg prøver å fokusere på å svømme videre, jeg forsto hvorfor det var så vondt i venstre armen men ville ikke stoppe.

Bak meg hørte jeg enda skuddene, jeg hørte skrikene, jeg hørte latteren til jævelen når han skøyt, jeg hørte han skrike etter oss "dere kommer ikke unna!!!" jeg hørte alt. Så sier venninne min at hun skal svømme selv, hun svømte ved meg og pustet rolig, hun var kjempe flink. Det føltes ut som alt skjedde på flere timer, men jeg vet det var snakk om minutter.

Det kom en gutt svømmende ved meg, jeg ser på han og sier "du er liten, så flink du er til å svømme" han ser på meg og sier "pappa er død" jeg svarte "ikke se bak deg, svøm for pappa. du er kjempe flink" så svarer han meg "jeg trodde politi var snille jeg.." jeg raste ut i tårer men fokuserte på å gi motivasjon. Vi tre svømte sammen hele tiden, jeg la meg igjen på ryggen så ser jeg det er færre og færre bak meg, jeg ser jævelen enda skyter. Jeg sier "ikke se bak dere, svøm framover" I det jeg sa det så hører og ser jeg en båt, vi svømmer fortere.

Alle tre skrek "takk Gud. takk Gud!!" vi svømte mot båten. Jeg vinket, jeg skrek "hjelp. over her!!!" Jeg sa til venninnen min og guttungen at jeg svømmer først frem, i tilfelle båten var et lokke triks fra jævelen som skøyt. Vi kunne ikke stole på noen! Jeg så på han som løftet meg opp i båten, han sa "du er trygg" han klemte meg og spurte om det var flere der ute. Vi kjørte ut til venninne min og guttungen, jeg sa "kom på, det er trygt" Det var flere AUF'ere på båten. Alle gråt, og alle skrek. Vi var endelig i trygge hender, vi skulle til land og hjem.

Båtturen føltes som en evighet, og vi så gjerningsmannen skyte. Vi satt på gulvet sånn at vi ikke skulle bli truffet, og endelig så vi land. Jeg tok guttungen først over, deretter meg selv, også resten av gjengen. Vi ble møtt med håndkle og trygge hender. Jeg kollapset, jeg skrek "vi skal hjem. jeg er trygg, vi er trygge" og hylgråt.

Vi satte oss i en bil, og kjørte direkte til sykehuset. Det var da jeg oppdaget såret, jeg så blodet igjennom håndkleet. Jeg så hullet og sa "jeg har blitt skutt". Vi kjørte så fort vi kunne og endelig var vi fremme på sykehuset.
Jeg ble tatt med av leger, fikk beskjed om å kle av meg og ta på meg "sykehus tøyet" så ble jeg plassert i en varm seng. Så kom legen og studerte såret mitt. Han forteller meg at hadde jeg ikke vært i vann så ville det vært verre, at patronen mister kraften og farten når den nærmer seg vann. Jævelen må ha skutt mot meg og da har patronen kommer i vann og satt seg i armen min. Legen fortalte at antageligvis så har kulen falt ut men det var rester igjen. De fikk ut små biter med pinsetten og gav meg blodtilførsel og varme i kroppen. Jeg fikk alt jeg trengte. Telefon til å ringe hjem, mat, varme, vann, tøy osv.

Nå var det eneste som gikk i hodet mitt "hvordan går det med de andre?" Vi var de første på sykehuset og jeg var super nervøs for de andre. Jeg skalv i sengen og tårene rant som en foss. Jeg prøvd å sove men det var jo selvfølgelig umulig. Deretter ringer FVN til sykehuset og vill snakke med meg, jeg sa det var okei. Det hadde ikke enda gått opp for meg hva som var skjedd, jeg hadde ikke enda forstått det.
Etter intervjuet gråt jeg for meg selv, jeg så meg selv i speilet og gråt. Jeg spurte legen min om noen fra Agder var kommet inn, jeg fikk som svar "det virker som du er den eneste fra Agder som har gitt tegn til liv" Jeg hylgråt og tenkte det værste. Så fikk jeg beskjed fra legen at jeg ville bli skrevet ut og at jeg og flere som var på sykehuset skulle bli fraktet til et hotell i nærheten. Før jeg gikk ut så kikket jeg på klokken, halv 9. Jeg regnet ut i hodet mitt, og jeg må ha svømt fra 17.30 til 20.00. Jeg kunne ikke tro det, noen ganger føltes det ut som evigheten og andre ganger som minutter. I nesten to timer var vi ute og svømte, helt uvirkelig.

Jeg satt meg i taxien med flere AUF'ere, men ingen jeg kjente. Jeg begynte igjen å tenke det værste, jeg bare gråt og gråt. Alle begynte å taxien å snakke om hva de hadde sett, og det var helt uvirkelig. Da jeg kom ut fra taxien så hører jeg noen sier "Emma?" jeg kjente hjertet mitt dunket og var så glad for å at noen kjente meg igjen. Jeg snur meg og ser en kompis fra Hedmark, Nadil. Jeg løper mot Nadil og klemmer han for harde livet. Så får jeg hvisket i øret mitt at vår felles bestevenn er død. Jeg gråt på skuldrene hans, jeg bare gråt og gråt. Til jeg kjenner flere tar tak rundt meg og jeg ser flere venner som er der. "Takk Gud" er alt jeg sier, hele tiden. Det var så deilig å se dem leve, det var fantastisk. Jeg begynte å spørre etter folk og i det jeg spør så ser jeg de kommer gående foran meg. Alle løper mot hverandre og vi klemmer hverandre så hardt. Gleder og sorg var følelsene som gikk rundt da.

Så begynte jeg å tenke på deligasjonen min, jeg var deligasjonsleder og følte så stort ansvar for dem. Jeg løp inn i bygget, og det første ansiktet jeg ser, er til min venninne fra deligasjonen, Janne. Vi løp mot hverandre og skrek, vi gråt og gråt, vi klemte hverandre så hardt. I det vi står der så hører jeg igjen "EMMA?!!! EMMAAAA???!!" og jeg snur meg og ser flere fra deligasjonen, de løper mot meg. og alle bare gråter, vi tar en gruppeklem. Jeg kjenner tårene renner, jeg har aldri grått så mye. Plutselig så teller jeg de som klemmer meg, så sier jeg "vi mangler to???!!" og da fikk jeg bekreftet at to var savnet.

Det gikk flere timer rundt på hotellet, jeg leitet etter alle og tårene falt når vi endelig fant hverandre. Jeg snakket med flere fylkesledere som var mine nærmeste kollegaer, noen manglet 7 andre 2 og noen ingen. Det var sorg overalt. Alle sa "jeg skal melde meg ut fra AUF, alt som heter politikk" og noen sa "jeg orker ikke å se politiet rundt her. det er helt forferdelig" Alle snakket i hat, sorg, glede for å leve, tårer rant. Jeg har ikke ord

Utover kvelden fikk vi mat, klær fra Norsk folkehjelp, hotellet gav oss alt og vi er så takknemlige. Meg og Janne sov på samme rom, og vi lå og kaldsvettet hele natten. Det har vært helt forferdelig!

Ord blir så fattige i denne sammenhengen. Hva skal jeg føle og si? Jeg kan ikke si noe annet enn takk, tusen takk for omtanken. tusen takk så fine ord, fine meldinger, fine blomster, fine gaver. Tusen takk for alt. Jeg er så takknemlig samtidig som jeg gråter i sorg for alle de jeg har mistet. Mange av mine venner fra andre fylker er døde, og flere er savnet. Jeg kan ikke forstå det.

Det har ikke enda gått opp for meg hva jeg har svømt fra, og hva jeg har sett. Jeg ser på tv'en ang hendelsen og klarer ikke å forstå det. jeg ser bilder fra øya, og jeg ser kameraet fra helikopteret som var over oss. Nei, jeg klarer ikke å forstå det. Det har ikke enda gått opp for meg, phsykisk. Det tar nok flere dager men jeg merker det på kroppen.

Jeg er så sliten. Jeg merker smertene. Jeg ser ansiktet til jævelen hver gang jeg lukker øyene, jeg hører latteren hans, jeg hører skuddene. Jeg ser bak meg hele tiden og jeg løper når jeg hører høye lyder. Jeg tenker hele tiden, jeg klarer ikke å felle en tåre. Føles ut som det er så tomt inni meg, jeg har ikke enda kommet til det stadiet. Jeg bare tenker, jeg tenker på alle savnede og døde. Jeg tenker på meg selv når jeg svømte, jeg tenker på at jeg lever. Jeg tenker på at jeg gleder meg til å se alle mine venner her i Kr.sand som jeg kan klemme og takke Gud for at jeg får sett dem, men jeg sørger for de jeg aldri får se igjen og tenker på de siste minnene.

Før jeg avslutter så vill jeg si, jeg kommer ikke til å melde meg ut fra politikken. Jævelen skal ikke stoppe oss, vi gir oss ikke. Vi skal ikke bli tause! Jeg har så mange spørsmål, jeg har så lyst å møte han igjen, se han uten våpen. Jeg har så mye å spørre om, og det vet jeg flere har. Hvorfor? Hva tenkte han? Alt, jeg trenger å spørre om alt men vet jeg aldri får svar. Tenk at han tok på seg en uniform som skal representere trygghet og støtte, han misbrukte tilliten vår til politiet. Uniformen gir meg redsel, sorg, hat og alle vonde følelser. Dette er så vanskelig, men vi i AUF skal klare det. "Vi gir alt, alt for AUF" Vi er her for hverandre, ingen er alene. Jeg sender varme tanker til alle pårørende, og takker igjen for all støtten.

Perfekta sängbord! Måste måste ha...



En perfekt taburett. Storlek, färg, form, allt! Måste måste ha.. & bordet bakom är ju ljuvligt också!


Totalt : 3600 kronor. Någon som kan bidra med en slant?

Vet ni vad jag absolut avskyr?
Jo, när patienterna kommer med sina kallelser, eller något annat papper som de vill visa upp för mig & de slickar på fingrarna för att separera ett papper från ett annat & sen ger det äckliga pappret till mig!
Avskyr det! Vissa (oftast de riktigt gamla) kan stå & slicka & slicka på sina fingrar & till och med ge ifrån sig slick-ljud. Ni vet, när typ Pluto (disney-hunden) slickar Kalle Anka i ansiktet eller nått. Öööööörk! Jag dör.
Så ger de pappret till mig & jag bara dör så äckligt det är.
Vem kom på idén om att slicka på sina fingrar?
Borde det vara tillåtet? Borde det inte vara en vett & ettikett fråga eller är det bara något heeelt naturligt för alla andra?!
Jag vet inte, jag kanske överreagerar, men jag tycker det är vidrigt.
Och jag skulle heller aldrig få för mig att göra det. Speciellt inte om jag ska ge pappret till någon.
To be honest, jag har nog aldrig använt mig av "det salivkladdiga fingret" någon gång för att få tag i papper.
För det är inte bara vidrigt att lämna sitt saliv på papper, det är också jäkligt äckligt att slicka sig på sina fingrar.
Bakterier? Hallå? Örk.
Avskyr munnar, saliv & ja, allt som har med det att göra.
SLUTA SLICKA PÅ ERA PAPPER SOM NI SKA GE TILL MIG!
Det är samma sak som att dregla på ett papper. Äh, fy!

Åh, kan ni fatta att det är första Augusti idag? Det är helt ofattbart. Var det inte nyss Juni? Planerade vi inte nyss midsommar? Jisses.
Snacka om att allt gott är kort..
Aja, de där gubbarna som vet allt om vädret har lovat kanonväder i måånga veckor framöver & även sagt att detta kommer bli den längsta sommaren människan någonsin upplevt i Sverige! Låter bra, eftersom jag går på "semester" efter en hej dundrans partykväll hos Emma på sailet.. Skål för arbetslösheten, nej, jag menar semestern!
Kanske får jag också ligga på stranden & sola, trots att det är augusti?
Sen kommer den ack så vackra månaden September. Även de 2 första veckorna i Oktober är ljuvliga. Färger, lite lagom kyliga vindar, frisk luft & romantiken sprider sig i kroppen! Men sen, då börjar helvetet. Åhnej, depp! Regn. Blåsten. Regnet fryser till snö. Is. Kyla. Snökaos. Blask. Grått. Mörkt.

Så nu får man jäklar ta vara på det sista av sommaren.
Lördag, då är det äkta svensk sommar hos Emma, längtar massa! Då ska vi nämligen ha kräftskiva, en ÄKTA kräftskiva. Alltså inte i deras lägenhet, utan på deras gård! Långbord i trädgården, övernattning för alla gäster & kräftor, vin & gräs & skog så långt ögat kan nå! Ingen utgång eller något annat som splittrar gänget. En äkta kräftskiva helt enkelt! :D
Ska efter jobbet idag veckohandla med min kärlek & vi ska passa på att köpa kräftor, fåniga röda kräfthattar & lite annat skoj lagom till den stora festen på Lördag! :D 
 
Idag ska jag även kämpa in i det sista med att ta mig till solariet & faktiskt soooola.
Har skrivit flera gånger senaste tiden att jag ska gå & sola, men det blir ju för fasen aldrig av!
Så idag ska jag kämpa & kämpa!
Och idag har vi sagt upp vår lägenhet.. Det sista steget innan flytten är gjort. Nu ska vi bara vänta 3 månader innan vi flyttar in ;) Lite halvsurt, men som sagt, tiden tickar på med race-fart & snart är det regn & rusk & November är häääär!
Oboy vilken inflyttningsfest vi ska ha! :D Kommer bli såå kul!
(alla som känner sig träffade när jag säger att ni är bjudna, boka inte in något i mitten eller slutet av November, för då jäklar har vi party!!)



- Just nu vill jag bara åka hem.
Det är sol ute, Kevin är ledig & jag är lite halvsjuk fortfarande & har illamående-huvudvärk.
Vill hem & goooooosa!
Ack & ve.

Godmorgon!

Börjar med att berätta om gårdagen.
Bejjbii & jag sov lääänge & det var en sån där morgon ni vet, då allt är perfekt.
Täcket är härligare & fluffigare än någonsin, perfekt värme i sängen, kudden är perfekt mjuk & man är sådär perfekt trött/pigg & man vill bara ligga & dra sig för alltid. Solen lyste in genom fönstrena & allt var underbart!
Sen åt vi frukost tillsammans & gjorde oss i ordning & stack ut till L-by där vi gick på Mio & Karlskrona Möbler i 2 timmar. Vi hittade en del grejer som vi ska köpa till lägenheten sen när vi flyttat.
Sängbord, sänggavel & lite sånt. Inget vi behöver köpa nu, vi har ju inte plats för det ännu.

Sen ville Bejjbii svänga förbi Maxi. Han ville inte säga varför.
Då gick han med bestämda steg mot bageri-avdelningen & köpte sig 2 vaniljbullar. Örk, haha!
Sen stötte vi på Emma & planerade lite inför helgen - kommer bli så jääääkla bra! :D

Sen åkte vi hem, lämnade det vi handlat & gick till Stars & satt i solen på uteserveringen & käkade mat.
Det var inte alls gott om folk & vi satte oss som vanligt på den rökfria delen. Ni vet, Stars är ju uppdelat i två "avdelningar". På den vänstra sidan finns det en ask-kopp på varje bord & på den högra inte en enda. Som vanligt sa servitrisen till oss om rök-reglerna.
Då när vi sitter där & får in vår mat så kommer det en gubbe som går över till rökavdelningen, tar ask-koppen & går bort & sätter sig vid bordet snett framför oss & börjar röka!!!
Självklart så får VI andas in hans äckliga cigarettrök & servitriserna hajar till & ser detta. Men de säger inte till.
På Stars jobbar det bara unga tjejer & jag tror inte dom vågade säga till honom..
Vi såg ju att de stirrade & såg besvärade ut när de kollade på mannen & vi blev rejält irriterade över att ingen sa till honom.
Sen kunde vi inte låta bli att undra hur han INTE kunde förstå att det är okej att röka på den andra avdelningen, eftersom det står ask-koppar överallt där, men inte okej att röka på den andra avdelningen, där inte en enda kopp fanns placerad? Ringer inte det en klocka hos alla?

Så efter han rökt klart sin första cigg så gick han direkt på cigarett nummer 2 & då blev Kevin förbannad. (& ni som inte vet om detta, så är Kevin en 110 % ANTI-tobak person som fullständigt AVSKYR allt som har med cigaretter att göra. Han säger till om någon röker i en busskur osv.) Han vrålglor på gubben & bara "Nä nu jävlar röker han en till!" & reser sig & säger "Ursäkta, men det är inte tillåtet att röka här. Ska du röka mer så får du göra det på andra sidan. Där är det tillåtet."

Vilken hjälte han är Kevin. Kan tänka mig att servitriserna blev lättade.. suck!
Hoppas att det en dag kommer en regel som förbjuder rökning på uteserveringar HELT & HÅLLET.
Jag har svårt att försöka "förstå" att de som röker tycker det är trevligt att kunna få ta en "avkopplande" eller "god" cigg sådär på sommaren, på en uteservering... Jag kan faktiskt inte förstå det.
För det drabbar alla oss andra, det är inte alls trevligt att andas in röken när man sitter & äter.
Fine att det är okej att röka på uteplatser eller de "inhängnader" som finns på klubbarna runt midnatt när alla är ute på krogen & festar. Annars skulle alla rökare behöva gå ut från klubben & sen behöva gå in via entrén igen & då blir det köer & förmodligen massa onödigt extrajobb för vakterna som ska kolla stämpel på alla..
Men det är vad jag tycker. Jag är verkligen inte förtjust i röken från cigaretterna när jag sitter & äter, men när jag är på krogen så skiter jag faktiskt i det. Det är inte så att jag går & retar ihjäl mig över det.. 

Menmen, nu lämnar vi rökgrejen.
För efter middagen så gick vi hem, jag tog en dusch & sen kollade vi Rio! Riktigt bra & rolig film. Vi skrattade gott till den. Det är skaparna av Ice Age som gjort den. Och hur klockren är inte Ace Age?! :D

Sen gick jag & la mig, kollade 2 avsnitt av True Blood & Kevin kollade på någon film som vi sett en gång innan. Och jag är ju beroende av True Blood så jag valde det istället ;) sen somnade jag som en gris efter det. Haha!
Men en underbar dag med min älskling ♥ Händer ju inte så ofta längre pågrund av allt jobb, så nu värdesätter man de få dagarna då allt är sådär mysigt. Härligt! :)





Idag vaknade jag med ett jäkla illamående.
Och jag är ALDRIG åksjuk av bil, men idag när jag åkte med läkarna så kände jag mig riktigt spyfärdig. Så hemskt!
Och jag har ont i magen, känner mig snurrig i huvudet (typ sådär full-snurrig så jag ska spy eller däcka) & jag mår illa.. Usch!
Vet inte vad det kan bero på?
Men det känns kul att vara tillbaka här borta i Karlshamn faktiskt! Fick en stor kram när jag kom hit idag, vissa gick ju på semester för 4 veckor sedan & de andra har jag inte sett på 2 veckor, så det var kul att återse alla :)
Nu har jag (om man inte räknar med idag) 9 arbetsdagar kvar, sen blir jag kickad ut i den arbetslösa & ack så hemska världen.. Fuccck! Känns mindre bra.
Eller, det ska bli skönt att vara ledig i kanske 2-3 veckor.. Men sen vill jag köra på igen!
Vi får se. Kanske har jag flyt. Kanske inte. Hoppas hoppas!