💔

Hej. 
 
Jag har verkligen skjutit upp min uppdatering hÀr med flit. Det har varit och Àr för tungt att prata om fortfarande. NÀr Leo blev sjuk för ganska exakt 1 mÄnad sedan sÄ förÀndrades precis allt i mig. Jag har verkligen lÀtt att hitta till glÀdje, pepp, positivitet och "nya tag" vanligtvis, det Àr lite av min superkraft. Den Àr helt borta nu. Jag Àr urlakad. Tom. Och mÄr sÄ jÀvla dÄligt rent ut sagt. Jag saknar honom sÄ att jag gÄr sönder, Kevin likasÄ. Och hur hans liv slutade... Det Àr vÀrst av allt om jag ska behöva nyansera det mörka. Han blev inte ens 15 Är. Jag trodde verkligen han hade 19 Är i sig. Men en Àcklig tumör i lungorna tog honom ifrÄn oss. 
 
Mitt liv efter Leo har varit det vidrigaste nĂ„gonsin. Som om inte sorgen och skulden och saknaden vore outhĂ€rdlig nog sĂ„ har jag det riktigt tufft pĂ„ andra plan ocksĂ„ och Ă€r konstant utsatt för press och stress. Min grund Ă€r som tidvattnet, förĂ€nderligt och pendlar mellan falsk trygghet till att jag nĂ€stan drunknar. Jag stĂ„r inte stadigt överhuvudtaget. Även om jag försöker distrahera mig med annat sĂ„ Ă€r det lite för övervĂ€ldigande fortfarande. Det blir bĂ€ttre sĂ€gs det. Och jag har stunder dĂ„ jag genuint kĂ€nner nĂ„got. Men det Ă€r inte ofta. Leo var ju inte ett husdjur eller en katt. Han var den mest underbara medlemmen i vĂ„r familj, den som bestĂ€mde, livade upp och den som jag saknade varje dag pĂ„ jobbet och som alltid var den första jag hĂ€lsade pĂ„ nĂ€r jag kom hem. Min person, Ă€ven om han var en katt. Och jag var hans. Det Ă€r vidrigt att leva med att jag aldrig kommer att fĂ„ trĂ€ffa honom igen. Som jag skrev precis innan han gick bort hĂ€r pĂ„ bloggen sĂ„ har jag fruktat dagen dĂ„ vi skulle skiljas Ă„t för jag Ă€lskar honom för mycket. Och sĂ„ Ă€r det. Ingen Ă€r som Leo. Ingen. Jag har aldrig sett Kevin sĂ„ ledsen nĂ„gonsin och jag har verkligen aldrig sett honom grĂ„ta sĂ„ mycket. Jag har sjĂ€lv aldrig grĂ„tit pĂ„ detta sĂ€ttet tidigare. Varje dag, flera gĂ„nger om dagen vĂ€ller verkligheten över mig och jag har inget motstĂ„nd i mig alls, varken pĂ„ jobbet, i affĂ€ren, under trĂ€ningen eller hemma. Kommer det sĂ„ kommer det och dĂ„ brister allt. 
 
Vi vÀntar fortfarande pÄ hans aska. Kanske det kÀnns annorlunda efter det. Jag vet inte. Tack och lov sÄ har vi Francis men Àven han Àr pÄverkad av Leos bortgÄng. Jag ser hur ensam han kÀnner sig. Och med det kommer Ànnu mera skuld. 
 
Bara för att bryta misÀren sÄ lÀgger jag upp denna bilden, han ser sÄ himla arg ut. Han Àr som ett plÄster pÄ oss nu, han vill inte gÀrna vara ensam. SÄ han kommer undan med mycket just nu, som att vara pÄ bordet eller bÀnken... 
 
Jag kommer lĂ€gga upp lite bilder frĂ„n livet senaste veckan i ett annat inlĂ€gg. Livet fortsĂ€tter ju trots sorg och det Ă€r underligt. NĂ„gra fina stunder har vi haft med vĂ€nner och familj som ocksĂ„ har varit oerhört stöttande, tack för det Ă€lskade ni 💛
AllmÀnt | |
#1 - - Anonym:

❀❀❀❀❀❀

Svar: ❀❀
Michaela Elmström

Upp