NU KAN VI BERÄTTA
Då var tisdagen förbi och nu kan jag äntligen lätta hjärtat lite här. Det är nämligen som så att vi har fått finbesök, vilket jag skrev om igår (det var därför vi storstädade), och nu tänker jag att han aldrig ska lämna. Vår lilla familj har nämligen blivit utökad och förhoppningsvis så nära komplett som det går. Efter att Leo togs ifrån oss, i alla fall ett par år för tidigt, så har ingenting varit sig likt hemma. Och helt ärligt kommer ingenting bli sig likt igen, det finns ett liv före och efter honom. Det är bara att acceptera och anpassa sig till det. Tyvärr. Vårt hem kommer därför aldrig bli komplett igen och inte jag heller. Men tre stycken är en för lite och därför var det en självklarhet att vi skulle utöka familjen så småningom. Vi visste inte när det skulle bli, det fick liksom livet själv välja. Och nu valde livet denna lilla killen till oss. En röd hankatt som var över i en kull där hans syskon blivit tingade, så det var självklart att han skulle få flytta hem till oss.
Det var förra veckan vi fick besked om att han skulle flytta hem till oss idag. Och sedan dess har jag gråtit jättemycket. Det var som om något öppnade såret i mig igen och sedan dess har det blivit mycket gråt. Bara idag har jag gråtit vid fyra olika tillfällen, både på jobbet och hemma. Det blir så definitivt nu igen att Leo aldrig kommer hem. Och det gör så förbannat ont. Så denna dagen har varit hemsk. Jag har knappt orkat träffa en enda människa utan har mest varit för mig själv. Jag kunde inte ens känna lite glädje över att få träffa honom. Min förhoppning har varit att det skulle vända idag och vet ni, det gjorde det. När jag såg honom så var det så självklart att han skulle bli en medlem i vår familj. Lilla Henry. Och herregud så söt han är. Han är dessutom också född i Oxens tecken, precis som Francis och Leo. Så det känns menat.
När vi kom hem så mötte Francis oss på altanen. Jag har varit väldigt nervös över vad Francis ska tycka och hur han ska reagera men glädjande nog så gick det bra. Francis var mer nyfiken på Henry än vice versa. De har nosat på varandra, fräst och rest ragg men accepterar varandra. Bra. Det får ta lite tid för det är helt normalt.
Det är en väldigt busig liten kille som har fullt upp med att undersöka huset. Allt är föremål för lek här hemma och så fort han såg kattlådan uträttade han sina behov, så han är redan en väluppfostrad kille. Vi velade länge mellan Otis, Henry och Toulouse men vi landade i Henry ganska så omgående när vi såg honom. Nu hoppas jag innerligt att allt ska gå bra och att han och Francis ska trivas i vår familj 💛