MICHAELA

Nu är arbetsveckan gjord och alla ärenden inför helgen är gjorda. Jag hann därför med en stunds kel med Francis innan Kevin kom hem. Jag kände mig så splittrad känslomässigt inför att han skulle komma hem eftersom jag visste att han skulle komma hem med Leo. Jag var väldigt nervös eftersom jag inte visste hur det skulle kännas. Känns det rätt eller fel? Känns det som att han får komma hem för gott eller känns det etiskt fel? Jag vet inte. Eftersom jag kelade med Francis i soffan såg jag Kevin köra fram till huset. Och så fort han klev ut ur bilen med famnen full av blommor och Leo också, då brast allt igen. 

 

Vi satt en lång stund i soffan allihopa och jag bara grät och ville först inte ens titta på urnan men Kevin gav mig mod att göra det till sist. Och den var så fin. Jag kände så olustiga känslor hela tiden men när jag väl höll honom i min famn så kändes det ändå rätt.

 

Känslorna är verkligen överväldigande och jag saknar honom så att jag går sönder. Men vi hade en fin stund tillsammans och vi gjorde i ordning en plats för honom där vi kommer att se honom som mest. Vår älskade Leo. Jag hade gjort vad som helst för att få flera år till med dig, vad som helst 💛

 

💛