Existerar ödet?
Jaa, det där ödet som vissa tror på och andra int är värt att fundera över. Finns det en redan färdig plan för oss alla, varje individ?
Jag tror på ödet, samtidigt som jag inte tror att ödet har en fot i spelet hela tiden. Men vissa saker i livet, vissa särskilda val, möten eller händelser tror jag fullkomligt beror på ödet.
Jag tror att det var ödet som förde mig och Kevin till varandra.
Jag vet inte varför, men jag bara tror det :)
Jag hade verkligen haft otur när det gäller killar innan jag träffade honom. Jag blev sårad, lämnad och vid flera tillfällen under en längre tid illa behandlad..
Men så var det en vanlig dag i skolan. Pia som vi hade i Mediekommunikation A hade sin lektion med oss som vanligt, och den här dagen bestämde hon att istället för att använda macdatorerna så skulle alla använda PC, så hon ledde oss ner till våning 2 in på EL avdelningen. Det satt en massa höggljudda killar där på en bänk och jag brydde mig inte om dem utan ställde mig utanför salen (vi väntade på Pia som hade sprungit för att hämta något), jag lutade mig mot ett skåp och kände ganska snart att någon tittade på mig. Och där på bänken mitt bland alla de stökiga killarna satt en mörk, vacker och supersnygg kille, tyst och smygtittade på mig. Jag råkade möta hans blick en gång och jag var fast.
Kevin var den finaste jag sett.
Han tyckte att jag var den finaste han sett.
Han var fast.
Vi var fast, och det var så vår fina kärlekshistoria började.
Och varför jag tror att ödet hade med det att göra?
Pia valde en annan sal än den vi brukade ha den dagen samtidigt som kevins klass hade rast, jag lutade mig mot ett skåp, vems skåp? Jo, Kevins. Vi upptäckte varandra, fick känslor för varandra, på ett ögonblick!
Det har aldrig hänt mig förut, heller inte honom. Och därför tror jag att det var tack vare ödet som vi träffades. Det var meningen att det skulle hända, att det skulle bli vi.
Idag är vi lyckligare än någonsin. För varje dag som går så blir vi mer och mer förälskade, det är sant! Jag kommer ALDRIG tröttna på Kevin, ögonstenen, den där snygga mörka lite italienska killen.
Vi är som gjorda för varandra, för det var redan förutbestämt långt innan den där dagen vid Kevins skåp, att han och jag skulle träffas.
Jag tror inte vi hade varit där vi är idag, lyckligare än någonsin i våra liv om det inte vore för ödet.
Tror du på ödet?